Vänsterpartiet i Karlskrona

Det lyfter alltså plan från Sverige, med barn vars ålder skrivits upp på ytterst tveksamma grunder, mot terrorbombningar. Mot döden. 

Om nu Utrikesdepartementet anser att ingen bör resa till Afghanistan, ska Sverige då verkligen utvisa människor dit? Det är inte värdigt. Inte humant. Och strider mot asylrätt och mänskliga rättigheter. 

Det är genom att ha ett välfungerande välfärdsystem som vi ska hantera det faktum att människor tvingas fly från sina hem - inte genom att stänga gränserna.  

Det är genom att människor ges goda möjligheter att starta ett nytt liv i sitt nya hemland som vi får en ett bättre Sverige tillsammans - inte genom tillfälliga uppehållstillstånd och chartrade flygresor till krig.  

Hur ska du kunna börja leva, när du inte vet om du fortfarande lever nästa vecka eller ens i morgon? 

Vi behöver en regering som står upp för asylrätten. Som inte utvisar barn till länder där det pågår krig. En regering med råg i ryggen och ett stort och rött dunkande hjärta. Den regeringen finns inte idag. Men det finns ett parti som aldrig kommer vika sig, som alltid kommer kämpa för de som har det svårt, som alltid kommer stå upp för asylrätten. Jag är stolt medlem i det partiet. 

Men även om jag kämpar för en mänsklig och välkomnande flyktingpolitik i Sverige och i Europa. Och för att vi genast ska stoppa tvångsutvisningarna till Afghanistan, har jag inte orden eller erfarenheten att beskriva flykten. Att beskriva sorgen över att tvingas lämna det som var hemma. Därför tänker jag avsluta med en dikt skriven av den somaliska poeten och flyktingen Warsan Shire. Det här vill hon berätta: 

ingen lämnar hemma om inte 
hemma är hajens käftar 
du springer bara mot gränsen 
när du ser att hela staden också flyr sin väg 

dina grannar springer snabbare än du 
blodsmak i varje andetag 
pojken du gick i skolan med 
som kysste dig yr bakom den gamla konservfabriken 
håller ett gevär större än sin kropp 
när hemma inte låter dig vara kvar 

ingen lämnar hemma om inte hemma jagar dig 
eld under fötterna 
blodet hett i dina ådror 
det är inget du någonsin tänkte du skulle göra 
innan eggen brände in hot i 
din nacke 
och även när du bar hymnen tyst 
i dina andetag 
när du rev sönder ditt pass på en flygplats toalett 
snyftande för att varje bit av pappret 
gjorde det tydligare att du inte kunde återvända 

du måste förstå, 
att ingen sätter sina barn i en båt 
om inte havet är säkrare än land 
ingen bränner sina handflator 
under tåg 
mellan vagnar 
ingen tillbringar dagar och nätter i en lastbils inre 
med tidningspapper som mat om inte milen som avverkas 
betyder något mer än resan 
ingen kryper under stängsel 
ingen vill bli slagen 
ömkad 

ingen väljer flyktingläger 
eller kroppsvisiteringar där din 
kropp lämnas värkande 
eller fängelse, 
för fängelse är säkrare 
än en brinnande stad 
och en fängelsevakt 
i natten 
är bättre än en vagnslast 
av män som ser ut som din far 
ingen kan klara det 
ingen kan tolerera det 
inget skinn är tillräckligt hårt 

ord som: 
”åk hem svartingar 
flyktingar 
smutsiga immigranter 
asylsökande 
suger ut vårt land 
negrer med sina händer utsträckta 
dom luktar konstigt 
barbarer 
dom har förstört sitt land och nu vill dom 
förstöra vårt” 

hur kan dom orden 
dom nedlåtande blickarna 
rinna av dig 
kanske för att de blåser mildare 
än en avhuggen kroppsdel 

eller är orden mjukare 
än fjorton män mellan  
dina ben 
eller är förolämpningarna lättare att svälja 
än skärvor 
än benknotor 
än din barnakropp 
i bitar 

jag vill hem 
men hemma är hajens käftar 
hemma är gevärets mynning  
och ingen skulle lämna hemma 
om inte hemma sa till dig 
att springa iväg 
lämna dina kläder bakom dig 
kräla genom öken 
vada genom oceaner 
drunkna 
räddas 
hungra 
be 
glöm stoltheten 
din överlevnad är viktigare 

ingen lämnar hemma förrän hemma viskar ömt i ditt öra 
säger 
lämna, 
spring från mig nu 
jag vet inte vad jag blivit 
men jag vet att var som helst 
är säkrare än här