Vad är meningen med livet? Det är en fråga som redan de gamla grekerna ställde sig. Nihilismen anser att det inte finns någon mening, och att tillvaron i princip är meningslös. En naturvetare skulle säga att livet går ut på fortplantning. Existensialisterna menar att man måste skapa sin egen mening. Dessa svar på en av filosofins mest gäckande frågor tycks alla rimliga, men det verkar också finnas människor, både i Sverige och annorstädes, som tror att meningen med livet är att samla på sig så mycket pengar som möjligt. Kanske tror de också på ett liv efter detta, där man måste förhandla sig in i den gudomliga skattkammaren med de himmelska revisorerna. Hamnar då vanliga arbetare i den eviga fattigdomens valv?

Egentligen är det förkastligt att kalla någon för ”vanlig arbetare”. Varje människa är unik och är värdefull för samhället på sitt eget sätt, och ingen förtjänar att bli ihopklumpad med andra på grund av sin sysselsättning. För hur skulle läkarna kunna operera om ingen desinfekterade operationssalen, hur skulle mat kunna distribueras utan lantbrukare, och hur skulle folk lära sig något, om det inte fanns några lärare som spred kunskap? Hela samhället bygger på arbetarklassen, ingen tvekan om saken. Om världens alla arbetare hade försvunnit, hur många hade då funnits kvar, och hur hade de kunnat vidareutveckla samhället?
I Sverige har arbetarklassen kämpat i mer än hundra år. Vi har slitit och slagits för vår rätt att bestämma över våra egna liv, en uppgift som jag idag vågar säga inte var oss övermäktig. Bättre arbetsvillkor, a-kassa, ett generöst sjukförsäkringssystem och en rättvis pension är vad det svenska folket har lyckats driva igenom. Fri sjukvård, gratis skola och ett jämförelsevis högt antal kvinnor på arbetsmarknaden är alla vänsterns bedrifter. Men hur länge kommer detta att finnas kvar?

Vänner!
Dagens högerregering tycks göra allt som står i dess makt för att förstöra det generationer har byggt upp! De systematiska nedskärningar som görs för att man ska kunna sänka skatterna för de rikaste slår sönder den gemensamma välfärd som samtliga svenskar åtnjuter, och som är nödvändig för att ett gott välstånd ska kunna upprätthållas.
En av de absolut viktigaste delarna av välfärden är skolan. Alliansen brukar ironiskt nog referera till den som ”flumskolan”, trots att det var de som införde den nuvarande läroplanen i början av nittiotalet. Det talar de dock inte högt om. I höst inleds den såkallade gymnasiereformen, vars syfte är att förbereda eleverna på yrkesprogrammen bättre för yrkeslivet och eleverna på de teoretiska linjerna för högskolestudier. Detta innebär i praktiken att massor av valbara program läggs till, att de som finns kvar görs om i grunden, betygssystemet ändras och att yrkesprogrammen inte kommer att ge högskolebehörighet. Dessutom blir behörighetskraven strängare; för högskoleförberedande program krävs, förutom svenska, engelska och matematik, ytterligare nio ämnen. På yrkeslinjerna är kraven lite lättare, med fem extra godkända ämnen. På allt detta blir det även mer läxor, färre håltimmar och mindre möjlighet att påverka undervisningen. Men hur tror utbildningsminister Jan Björklund och hans kumpaner att detta kommer att förbättra redan skoltrötta elevers studieresultat?

Kamrater!
Idag är det första maj. Det är idag vi går tillbaka till ideologins grunder, för att se vad som ligger till grund för den internationella arbetarrörelsen och socialismen. Hur började det hela, vilka var det och vad ville de? Detta har ni alla naturligtvis hört otaliga gånger, så jag ska bespara er smärtan att höra det igen. Men kom ihåg upprorsmakarna, kom ihåg demonstranterna, kom de män och kvinnor som givit sina liv i kamp för frihet från förtryck och arbetares rättigheter. Idag kommer vi ihåg det som fortfarande pågår i mellanöstern, där folket är tvungna att slåss för att inte bli ihjälskjutna av landets diktator. Den senaste händelseutvecklingen har i media visserligen överskuggats av att två personer med ett ord framför namnet gifter sig. Men det är också viktigt att komma ihåg att flygförbudszonen över Libyen infördes innan några sanktioner mot oljan kommit till stånd, och i Syrien planeras inte ens ett ingripande.
Sverige har under lång tid spelat en väldigt stor roll i världens fredsarbete, i alla fall med tanke på dess ringa storlek, och det kan tyckas viktigt att det även i fortsättningen ser ut så. Men innebär fredsarbete verkligen att ha femhundra soldater i Afghanistan? De svenska trupperna, som står under NATO-befäl, bör återvända till Sverige omgående.

Förra lördagen fick jag in en insändare i BLT, där jag kritiserar regeringens politik och berättar vad Ung Vänster står för. Det dröjde inte många dagar innan jag fick svar från en ung moderat. ”I vilken värld lever David Jonsson?” heter artikeln. I verkligheten, själv då? svarar jag. Han hävdar att alliansens politik fått 100 000 fler i sysselsättning sedan 2006. Det är fina siffror, som flera ministrar, inklusive Fredrik Reinfeldt själv, har använt. Det är synd att det är fel. Faktum är att under tiden dessa 100 000 har fått jobb, så har ytterligare 288 000 svenskar uppnått arbetsför ålder. Vad blir det då, minus 100 000 jobb? Det är värt en hel del kritik, vilket till och med det av alliansen instiftade Finanspolitiska Rådet har insett. Det kritiserar regeringens krispolitik, och menar att tuffare krav hade krävts för att stoppa den ökande arbetslösheten. Det är ju faktiskt först då vi kan söka uppnå full sysselsättning. Fast det är klart, hur ska vi kunna göra det när Moderaterna definierar full sysselsättning såhär: ”Full sysselsättning är när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft varken pressar upp eller ned den allmänna inflationen”. Det innebär alltså att full sysselsättning kan inträffa vid 6, 8 eller 10 procents arbetslöshet. Eller 25% om man så vill det. Resten av världen brukar tycka att det är uppnått när alla som vill ha arbete kan få det, med Moderaterna har ju alltid varit egensinniga. Om nu ett konservativt parti kan vara egensinnigt, det vill säga.

Regeringspartierna verkar inte vara något vidare, när de till och med får kritik av olika europeiska institutioner. Europarådet riktar skarp kritik mot att Moderaternas och Kristdemokraternas partibidrag hemlighålls, något som är förbjudet genom lagstiftning i nästan alla europeiska länder. EU:s folkhälsoföreträdare tycker att regeringen tar större hänsyn till tobaksbolagens vinstintressen än folkhälsan. Inte nog med att den försöker utförsäkra befolkningen, nu försöker den ta kol på den också!
Ibland får man även kritik från det egna landet. Riksrevisionen sade för inte länge sedan att regeringens klimatåtgärder är dyra och effektiva. Men då undrar jag: vilka klimatåtgärder? Är ny kärnkraft och slopade stöd till solenergi klimatåtgärder? Ytterst tveksamt, tycker jag.

De så kallade jobbskatteavdragen, som egentligen är skattreduktion och inte ett avdrag, som de borgerliga hostar upp förstört den gemensamma välfärden, för att inte tala om hur orättvisa de är, då pensionärer och sjuka stängs ute. Löntagare får ett par extra hundralappar i plånboken, men till vilket pris? Arbetslösheten minskar inte, barnfattigdomen slutar inte öka, kollektivtrafiken fastnar fortfarande i kallt väder och det bygger inte bort bostadsbristen, vilket hade varit möjligt med påfyllning i statens kassakista.

Sedan 2006 har barnfattigdomen i Karlskrona fördubblats, pensionärer betalar mer i skatt än löntagare och ungdomsarbetslösheten är skyhög. Kommunfullmäktige har dessutom valt att lägga miljontals kronor på att bygga en stentrappa på Ristorgsbacken istället för att satsa pengarna på skola och omsorg. Det förstnämnda är här särskilt önskvärt; skolorna uppfyller inte miljökraven de ställt på sig själva, och på gymnasiet är alla tvungna att inhandla eget skrivmaterial, egna id-kort och i vissa fall betala för att kunna ta bussen till idrottsplatserna. Det är i mina ögon ingen gratis skola.

Kamrater!
Vi kan ha det så mycket bättre. Vår livsfilosofi överensstämmer inte med företagarnas och högerpolitikernas, vi ser hur verkligheten ter sig. De styrande politikerna har visat sig oförmögna att motverka arbetslöshet och utförsäkringar, samtidigt som skatterna sänks drastiskt.
Vi vill ha en slagkraftig gemensam välfärd där alla har rätt till sin del av kakan, privatiseringar och utförsäljningar är utan undantag av ondo.
Tyvärr är det tre och ett halvt år kvar av det här regeringsmandatet, men vi kan alla kämpa vidare, för ett bättre Sverige! Att gå ut och demonstrera på första maj är ett utmärkt exempel på strävan efter solidaritet och en vettig politik. Vi ses om ett år. Upp till kamp, kamrater!