1:a Majtal 2011 av Åsa Gyberg-Karlsson
Kategori: Politik - Karlskrona
Kamrater!
Vi måste våga lyfta blicken. Vi måste våga se. Men värre än att inte se är att se och inte vilja förändra. Därför måste vi göra våra visioner till verklighet.
Tyvärr ser vi att den kommunala politiken i Karlskrona, som styrs av en femklöver i minoritet, allt mer faller ner i en visionslöshet; Istället för att se ett ekonomiskt, socialt o ekologiskt hållbart Karlskrona framför sej, jämför man. Det är i och för sej inget dåligt. Det är bra att se vad andra gör och att ta lärdom. Men det är inte bra när man tittar så långt bort att man glömmer se sin egen verklighet. När visionen blir målet att vara samma som dom andra, även om samma innebär försämringar för kommuninvånarna. Som exempel kunde vi häromdan läsa att kommunstyrelsens ordförande uttalade sej om att vi skulle se över äldreomsorgen, ”eftersom vi låg högre än riksgenomsnittet”. Men tänk om det är så att kommunerna vi jämför oss med har sämre äldreomsorg, betyder hennes uttalande då att vi ska sänka kvalitén? Och varför är det inte lika viktigt att lyfta att dom kommunala gymnasieskolorna ligger lägre än riksgenomsnittet i kostnad?
Inom medicinsk vetenskap brukar man säga att statistik inte är intressant för den enskilde individen. Man låter liksom inte bli att undersöka om en knöl är cancer bara för att den person, som knölen sitter på, statistiskt sett inte borde få cancer. Drar man paralleller till den kommunala verksamheten så skulle man kunna säga att många av jämförelserna inte är intressanta för den enskilda kommunen. Vi kan inte neka det åttonde funktionshindrade barnet stöd för att det statistiskt sett bara ska finnas sju funktionshindrade barn i en kommun av vår storlek.
Men problemet är inte statistiken. Statistik använd på rätt sätt är ett bra hjälpmedel. Det är bra att kunna se vartåt saker lutar och kunna planera. Problemet är när politiken låter statistiken lägga sej som ett stoppblock för alla visioner. Liksom doktor Semmelweis som på 1800-talet inte nöjde sej med att bara konstatera att barnsängsfeber var vanligt, får vi inte nöja oss med att bara stirra blint på presenterade data. Vi måste fråga oss varför? Hur? Vad kan vi göra för att förbättra för kommuninvånarna? Och, framförallt, måste vi våga ha viljan till förändring. Det var inte doktor Semmelweis teori om handtvätt som räddade liv – det var genomförandet av den.
Hur ska då våra mål, våra visioner, se ut? Vilka ambitioner ska vi ha?
Som exempel:
I barn- och ungdomsnämnden, där jag sitter, diskuterades härom sistens om 72 eller 77 % av eleverna i kommunens grundskolor klarat minst godkänt i svenska, engelska och matte. Det skiljer på hur man tolkar statistiken. Hur man jämför. 77 %, som är riksgenomsnittet, är visserligen bättre än 72, men inte acceptabelt. Alla är överens om att andelen godkända elever måste öka. Skillnaden ligger i ambitions nivåer: Till exempel tycker Sverigedemokraterna att det är rimligt att ha som 90 % som mål – man kan ju fråga sej vilka 10 % dom vill ge upp…
Vänsterpartiet däremot menar att inte heller 90 % är bra. Vi är inte nöjda förrän vi når upp till 100 %. Vi vägrar ge upp en enda unge! Här måste vi våga ha en verklighet med visioner. Vi måste tro på barnen – vem ska annars göra det?
Likadant är det med arbetet mot kränkande behandling. Där är kommunens mål att antalet elever som känner sej trygga i Karlskronas skolor ska öka. Åter igen ser vi det faktum att statistik inte är intressant för den enskilde individen. Med det mål som nu är godkänns faktiskt att det finns enskilda skolor där andelen trygga barn minskar (!) Vänsterpartiet menar att alla Karlskronas elever ska få känna sej trygga. Något annat mål finns inte i vår verklighet.
Vi vägrar också att ge upp visionen om att barnfattigdomen ska utrotas. Varje fattigt barn är ett fattigt barn för mycket. Det är ett faktum som gäller vilken statistik man än tittar på. Faktum är också att utan fattiga föräldrar inga fattiga barn. Det är bl.a. försämringar i A-kassa och sjukförsäkring som skapar fattiga barn. Därför finns dom starkaste och mest effektiva åtgärderna på nationell nivå. Vänsterpartiet är det parti som allra tydligast har en politik som skulle leda till en kraftigt minskad barnfattigdom. Tyvärr har vi inte makten i riksdagen. Men för att minska konsekvenserna av den borgerliga politiken på nationellnivå kan vi spela roll på kommunalnivå; Vi måste våga ha en vision och våga genomföra den. Vänsterpartiet har, tillsammans med socialdemokraterna, bl.a. drivit kravet om en avgiftsfri skola. Något som skulle spela roll för varje enskilt fattigt barn. Till skillnad från sina allianskompisar i regeringen vågade femklövern i Karlskrona se problemet. Men dom vågade inte göra något åt det. I sin feghet svek barnen.
Liksom barn och unga blir svikna när Karlskrona kommuns ekonomi anses gått med plus förra året. Vi kan inte förstå hur ett resultat kan ses som positivt när vissa nämnder uppenbarligen gått på en för liten budget. Och då dessutom nämnder som har en verksamhet som har stor påverkan på människors verklighet: utbildningsnämnd, socialnämnd och handikappnämnd. Vi kan inte förstå hur ett resultat kan ses som positivt när redan utsatta kommuninvånare har fått betala priset för regeringens skattesänkningar. När doktor Semmelweis knappt har tillgång till tvål.
Vi ser en femklöver som inte vågar lyfta blicken. Som stannar vid en visionslös verklighet. Måhända att dom har vissa teorier, men om dom bara bygger på att ha så lika jämförelsekostnader som möjligt – kan man då kalla det visioner? Finns då en möjlighet för att utveckla Karlskrona? För att fortsätta den röd-röda satsningen på barn och unga, arbetslösa och då särskilt arbetslösa ungdomar och på miljön?
Vänsterpartiet vill och vågar fortsätta arbetet inom dessa områden. För oss är inte våra funktionshindrade och våra äldre bara några jämförelsetal i en tabell. Vi vågar se människorna bakom siffrorna. Vi både ser och inser att vi måste börja sätta igång arbetet för ett Karlskrona som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart NU.
Så, Kamrater, låt oss lyfta blicken. Låt oss våga se. Och våga förändra. För Karlskronas bästa måste vi göra Vänsterpartiets visioner till verklighet!
